Jag köpte Kabuto-kort för 250 000 dollar. Nej, det är inget stavfel. Det är ungefär 100 000 bitar av orörd, mintskick Kabuto-kartong. Fem monsterstora valvlådor med kräftdjur från fossiltiden staplade som ett TCG Fort Knox. En tillgång som Pokémon-marknaden bokstavligen inte kan trycka igen, oavsett hur stark efterfrågan blir. De flesta skulle kalla det galenskap. Men låt mig förklara tesen. Varje kort kostar ungefär 300 dollar idag. Men under de senaste 30 åren har priset på vintage Pokémon-singlar överstigit KPI, dollarn och till och med teknikaktier, med vissa kort som har stigit hundratals eller tusentals procent sedan slutet av 90-talet. Samtidigt är utbudet inte bara fast, det krymper. Kort försvinner. Skadad. Graderade. Hamstrade. Förstörd av yngre syskon. Det är bara en tidsfråga innan nostalgin skjuter i höjden igen, upplagor krymper ännu mer, och nästa generation samlare inser att den ursprungliga eran är permanent avslutad. Så vad händer när världens mest igenkännliga franchise kolliderar med absolut knapphet? De som håller de ursprungliga fossilen, den riktiga kartongen, kommer att se hur priserna smälter uppåt och marknaden jagar allt med vintage-stämpel. Precis som sällsynta serier, men med mer kulturell relevans och en mer global samlarbas. Min position på 250 000 dollar är därför inte en "skatt." Det är en asymmetrisk gissning att barndomsnostalgi ökar, att tillgången fortsätter att bli stramare och Kabutos golv fortsätter att stiga. Värsta fall? Jag är länge 250 000 dollar av världens mest ikoniska samlarkortsfranchise. Fysiska samlarföremål med global efterfrågan, noll motpartsrisk och en fanbas som vägrar åldras ut. Bästa scenariot? Priserna tredubblas, graderingsflaskhalsar pressar tillgången ännu hårdare, eller så förklarar Pokémon att Fossil-setet är ett arvsartefakt, vilket gör de gamla Kabuto-korten till ändliga, eftertraktade och ovärderliga för både de besatta och de opportunistiska. Det är inte krypto. Det är inte aktier. Det är inte ens holografiskt....