Liksom er alla är jag helt chockad och förtvivlad och sjuk i min själ idag. Det är otänkbart att skriva dessa ord. Jag träffade Charlie Kirk när han var 18 år gammal, en ung man som var så ivrig och beslutsam att jag omedelbart vände mig till en vän och sa: "Den där killen kommer att bli chef för RNC en dag." Charlie blev ännu större och viktigare än så. Det var ett privilegium att se denna principfasta man stå upp för sin övertygelse och skapa den enskilt viktigaste konservativa politiska organisationen i Amerika. Men ännu viktigare var att Charlie var en god man, en man som trodde på rätt och fel, som stod fast vid sina bibliska värderingar. Vi kommer alla att sakna honom, och jag kan inte föreställa mig smärtan i hans vackra unga familj, och vi måste alla be för dem. Och vi måste ta vid där Charlie lämnade den, och kämpa för de saker han trodde så passionerat på. Och vi måste kämpa för ett bättre Amerika – ett Amerika där goda människor kan tala sanning och debattera passionerat utan rädsla för en kula. Jag gråter för Charlies familj, och jag gråter för mitt land i dag. Mest av allt gråter jag för Charlie.