Ibland glömmer man att det man bygger inte fanns innan man rörde vid det. Det är lätt att gå vilse i dagarna som flyter ihop, de skiftande prioriteringarna, samtalen som får en att undra om något av det landar som man hoppats. Men om du stannar upp ett ögonblick kan du känna sanningen under allt detta. Du valde att skapa något verkligt. De flesta försöker aldrig. Det finns en tyngd som följer med det valet. Inte den högljudda sorten. Den sortens känsla som sitter i bröstet när man inser att man är ansvarig för något som kanske överlever en. Du bär den ensam oftare än du erkänner. Du löser saker i ditt huvud som ingen annan ens vet är problem än. Du bär tvivlet och tron samtidigt, och på något sätt fortsätter du framåt. Och ändå, någonstans där ute, hejar någon på dig utan att någonsin ha träffat dig. Någon som vet exakt hur det känns att stå framför ett tomt pappa, en trasig byggnad, ett avstannat samtal och ändå försöka igen. Någon som förstår varför du bryr dig så mycket, även när det inte är logiskt för någon annan. Världen rör sig framåt på grund av sådana människor. Folk som du. Människor som vaknar med en idé som inte lämnar dem ifred och bestämmer sig för att ge den en chans. Den typen av ansträngning skriker inte. Den surrar. Tyst, stadig, ihärdig. Du märker inte förändringen medan du är inne i den. Du märker bara de dagar då du nästan slutade men inte gjorde det. Om du någonsin undrar om något av det spelar någon roll, kom ihåg detta... Du formar något som inte skulle existera utan dig. Kanske växer den. Kanske utvecklas det till något du inte kan förutse. Kanske blir det en liten del av någon annans liv långt efter att du är klar. Vad det än blir, för det berättelsen framåt. Och det är tillräckligt med anledning att fortsätta.