Jag var 20 när jag först kom till Indien med inget annat än ett rastlöst sinne och en gammal Enfield som jag köpte av en vän i Delhi som lärde mig att cykla en dammig eftermiddag. Han tog mina pengar, flög tillbaka till Florida och lämnade mig med en regel: kör inte på en ko, och rid bara mellan 2 och 6 på morgonen om du vill överleva värmen och smogen. På något sätt blev det en filosofi för allt som följde. Jag korsade landet som ett barn i en dröm — Calcutta till Delhi till Rishikesh — sov på cykeln när jag var tvungen, jagade chai-stånd för att hålla mig vaken, slängde cykeln på tåg när jag hade råd. Jag simmade i Ganges, gjorde yoga med äldre som rörde sig som vatten, köpte vinyl i bakgatsbutiker, blev kär på det sätt som bara tjugoårsåldern tillät, och skrev långa förvirrande mejl till min mamma från lysande byinternetcaféer. I Gujarat stannade jag tillräckligt länge för att hjälpa till med jordbävningshjälp, äta thalis i främlingars hem och lära mig "Kem Cho" och "Majama." Indien lärde mig inte bara självständighet – det öppnade mig kreativt. Det visade mig hur improvisation är en egen disciplin, hur att gå vilse är en form av utbildning. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli inbjuden tillbaka flera år senare för att samarbeta med artister jag en gång såg på cafédatorer — arbetade med skådespelare som SRK, gjorde videor som "Lean On" som korsade miljarder visningar, nästan dog under andliga sidouppdrag i Leh och Varanasi, blev förälskad i Bollywood-älskare och trodde fortfarande att varje märklig vändning betydde något. Tjugofem år senare återvände jag till dessa vägar och cyklade nio timmar om dagen över Himalaya på en mycket nyare Enfield. Och sedan — perfekt — slutade jag med att uppträda på en enorm Enfield-festival i Goa och fira efteråt i ett motorcykelgarage, som om tiden vek sig tillbaka på sig själv. Två decennier har förändrat både Indien och mig. Men varje gång jag kommer tillbaka känner jag samma sanning: tillväxt sker när man ger efter för det okända, när vägen lär en mer än något klassrum kan. Indien var min början. Och på något sätt är det fortfarande så.